För egen del anser jag att det är lämpligast att både acceptera uppdrag som försvarare och som målsägandebiträde.
Ett sådant förhållningssätt ger enligt min mening en bättre förståelse för båda de sidor som förekommer i brottmålsprocessen,
en kompetensfråga således.
Som målsägandebiträde blir mitt uppdrag att utgöra jag ett stöd under hela processen, både under förundersökningen och under rättegången. Dessutom hjälper jag till med skadeståndsyrkanden i de fall det är aktuellt.
Med någon insatt vid din sida blir påfrestningen avsevärt mindre och riskerna för att din sak inte blir tillräckligt belyst minskar.
Även misstänkta är ofta i en utsatt situation och behöver stöd. Jag får ofta frågan; ”Hur kan du försvara en sådan brottsling eller ett sådant brott”. Svaret är enkelt, utan försvarare skulle grundlagsenliga och högst ändamålsenliga krav på en rättvis rättegång inte kunna uppnås. De som verkligen gjort fel ska inte råka värre ut än vad lagen föreskriver. Dessutom är det väldigt sällan så illa som det verkar i media, ibland är det värre, men nästan alltid är medias rapportering både vinklad och felaktig till den misstänktes nackdel. Förklaringen är naturligtvis inte illvilja, utan att journalisterna endast tagit del av stämning och förundersökning,
dvs åklagares och polis framställningar av händelseförloppet, medan försvararna sällan kan uttala sig av sekretesskäl.